Igår skulle barnen vara hemma med Fredrik, jag och mamma skulle iväg överallt och ordna med en massa. Hann med att titta lite på brudbukett, sedan fick mamma det jobbiga samtalet. Morfar hade somnat in...
Vi satt i bilen på en parkering, var på väg att hämta upp Bodil då hon skulle följa med överallt i Birsta dit vi skulle.
Åkte upp till sjukhuset där morfar låg. Mamma och Bodil gick in på hans rum och själv hittade jag en stol utanför att sitta på.
Efter ett tag kommer de ut och vi går ner till kafeterian och inväntar min moster och mina morbröder. Efter ett tag kommer en efter en..
Går iväg igen så de får säga hejdå, men denna gång fick jag sällskap utanför av Bodil.

Så är det, jag säger inte adjö. Jag vill inte se döda människor. Vill absolut inte gå in i ett rum. Om det är människor som jag inte känner, då kan jag göra det men jag vill inte ha den sista synen av dem som döda.

Stannade hemma med mamma en sväng igår innan jag åkte hem. Även om man har väntat på något sånt så är det ändå jobbigt och att det blir så definitivt gör att det blir extra jobbigt.