Igår hände något som jag inte trodde skulle hända. Mamma skulle vara barnvakt åt Linus och Agnes hemma hos mormor. Mamma skulle hjälpa henne och då passade det bra att de var där..Kommer ut dit, klär av barnen och vi är väl där runt 10 minuter så kommer mamma och mamma och den man hon lever med idag. Pratar lite lätt med dem och så säger vi hejdå åt Linus och Agnes.Fredrik hjälper till med att ta en lite ved, jag stressar på honom eftersom klockan tickade på så mycket. Veden är inte helt intagen men det var inte därför vi var där. När vi nästan har kommit till bilen då kommer den man mamma lever med och skriker på oss. Att vi bara satt på våra arlsen i timmar och inte gjorde något och lite mera sånt skrek han. Sa som det var att vi hade ju varit där i max tio minuter men han fortsätter. Jag blev hemskt ledsen och upprörd eftersom jag inte är van att någon skriker på mig! Och att en vuxen människa på över 50 år gjorde det som dessutom inte riktigt har med oss att göra gjorde saken ännu värre.Går in till mamma och mormor och hämtar barnen. Det var då jag blev ännu mera ledsen, mamma sa inget. Hennes karl kommer in och mamma säger inget..Min mamma ska väl ändå säga något? Hade räckt med att säga att vi skulle ha rätt ut vad som hade hänt eller något. Nej hon säger att hon ska prata med honom senare.Då, precis i det ögonblick försvann all min tro på att min familj skulle stötta mig. Min mamma stod inte bakom mig längre. Hon gjorde sitt val. Jag kan inte acceptera att någon skriker på oss utan att vi har med saken att göra. Har inte min mamma eller pappa skrikit på mig ska det inte komma någon annan att göra det. Sa till mamma att han ska be oss om ursäkt och hon sa att hon skulle prata med honom.Mamma ringde igår kväll och sa: jag antar att jag inte kommer att få ta barnen någon dag nu framöver. Sa att det beror på honom.telefonsamtalet med ursäkten kom aldrig igår. Dessutom ringde mamma en gång till och pratade som inget hade hänt.Nu vet jag att hon har gjort sitt val.Har aldrig känt mig så sviken som jag har gjort nu. Min mamma som ska finnas där i vått och torrt för mig gör aldrig det. Hur kan man göra så? Det är skönt att veta att alla mina systrar finns bakom mig och tycker som mig.Varför har hon blivit så annorlunda?..Skulle inte blod vara tjockare än vatten?