Ännu en dag har snart gått och allt är så bra just nu. Överförväntan har det gått, barnen har varit helt underbara. Vi har inte bråkat en enda gång sedan i tisdags!

Man borde väl fundera varför det är så egentligen? Så nu hoppas jag att det

forsätter så här bra imorgon och resten av helgen också.

Har ni någon gång i livet, ni som har barn, känt att barnen har varit så jobbiga så man orkar knappt med dem?

För att sedan känna kärleken till dem?

Att man får ångest över att man har känt de negativa känslorna emot dem?

Det har knappt hänt med Agnes någon gång för hon har varit otroligt snällt barn. Linus tyckte jag så illa om de första 6 månaderna så det är sjukt att jag kände som jag gjorde just då.

Skuldkänslorna sitter kvar fast jag vet att det är "normalt" eftersom han bara skrek hela tiden mer eller mindre.

Det har inte frågats efter Fredrik idag heller så det är rätt skönt.

Känns bra att de inte är så ledsen när han är borta flera dagar, hade nog varit rätt tungt att vara ensammen med två om det hade varit så. Det enda som är nu som är lite jobbigt är när de båda börjar bli trötta och de båda vill ha lika mycket uppmärksamhet och sitta i knä. Men de brukar de lösa genom att mysa ihop sig tillsammans med mig i soffan under ett täcke.

Idag har vi förrsten varit ute och lekt en hel del, vi var ute i lekparken på baksidan och sedan så flyttade vi oss in till gården för den övre lekparken. Agnes blev trött efter första lekparken så hon sov sig igenom den andra i sin vagn.

Tror Linus tyckte det var rätt skönt att få leka helt själv precis som han ville utan att lillasyster krävde sin  tid och trampa sönder allt han byggde i sandlådan. 

Pratade en snabbis med Fredrik idag, försökte komma underfund med hur vi ska göra i helgen. Om vi ska kolla upp vart det finns någon brasa och om vi ska ta oss dit och titta på en sådan med barnen. Vi kom väl inte fram till något alls.

Får väl se vilken tid han kommer hem och hur trött han är. 

Nu ska jag ta hand om ett barn eller två innan det är vällingsdags för dem!