Jag älskar mina barn, det gör jag. Men ibland känns det som att de håller på att göra mig galen. Speciellt när de båda bestämmer sig för att de två ska ha en dålig dag tillsammans. Det är väl mest den större jag blir galen på när man ändå kan prata med honom, Agnes vet man ju inte riktigt riktigt varför det är fel dag för henne. Det får man ju bara ta eftersom hon är så liten. Även att Linus har kommit in i någon fas där det bara är mamma som gäller, inte ens pappa fungerar. Tur har jag att det går med Fatima eller Bodil emellanåt. Inte alltid men ibland, det gör ändå mycket. Som igår när vi var hos mamma, då hade jag kunnat lämnat Linus där och bara gå för då vart jag less att det bara var jag som fick göra något. Fredrik fick inte ens klä på honom utan Linus skulle också med in på toaletten och jag orkar inte med sånt jämt.

Tror det var Fatima som fick göra allt innan det var färdigt, tur hon är stora damen så hon tycker det är lite skoj också. 

Natten har inte varit så där super skoj, Linus sov inget igår på dagen igen och man hade någon förhoppning om att han skulle sova hela natten men så fel man hade. Dessutom att man bara fick ta allt gnäll på kvällskvisten gjorde ju inte allt, tror ändå att det är lika bra att Linus får sova på dagarna eftersom han inte sover bättre eller längre om han inte sover.

Får se hur jag gör idag, skulle helst av allt vilja att han sover lite nu redan pga hans fina humör.

Nu är det bäst jag springer och roar dem innan några saker har gått sönder. Linus kastar allt när han är förbannad.

Även att jag har känt att jag lever som en ensamstående den sista tiden gör nog inte saken bättre. Tror att jag är irreterad på Fredrik mest hela tiden och då har det nog gjort att mitt humör inte tål så mycket innan jag blir less.

Tror det är nog för att det känns som att Fredrik bara har suttit vid sin mobil eller sin dator så fort han har varit hemma, han har så jävla svårt att se att det finns saker som behöver göras här hemma. Och att man tjatar och gnatar och gnäller jämt är inte så skoj så jag skiter i det numera, säger åt honom 1 eller 2 gånger och sen får det vara tills han gör det. Problemet är bara att innan det är gjort så går det lite för lång tid emellan åt och då känns det tyvärr bättre att jag är ensam. Han vet om vad jag tycker och tänker men det ska vara så hemskt svårt för honom att göra saken bättre också. Dessutom jobbar han åter igen i helgen. Tror han är ledig nästa fredag.. Jippie.. Eller?