Jag är arg.

Jag är irriterad.

Jag är förbannad.

Jag är besviken.

Vet inte vart jag ska vänta mig, sitter nästan och skaka. Jag borde inte alls känna så här eftersom jag inte behöver bry mig ett dugg egentligen. Men jag gör det, jag tänker på andra. Jag skäms nästan lite till och med. Varför gör man så?

Kan man inte stå för något och hålla sig till det?

Måste man alltid lägga på lite extra för att, ja jag vet inte vad...

Förstår inte vart allt kommer ifrån.. Men det är bara att fortsätta hålla masken och limma fast leendet och vara falsk och fortsätta sitt glada humör och låtsas som det regnar gång på gång på gång och bara låta allt vara jämt.

Någon gång kommer det slå tillbaka, fast inte förrens någon gör något åt det. Men låt det vara, bry dig inte säger alla. Varför ska den personen alltid få hålla på så? När kommer någon säga ifrån?

Tror nästan det är en sjukdom, jag är säker på det.

Nu kan jag inte ens glädjas åt att Agnes låg på golvet och pratade och gjorde massa ljud och att det lät som mamma. Dock var det en ren tillfällighet! Men då vet man att det kanske kommer Mamma någon dag! :D