Idag läste jag en sak där jag insåg hur mycket jag betyder, har betytt i livet för en person. Med risk att någon/några blir sårade tänker jag inte säga vem som jag betytt så mycket för.

Det kändes bra att veta, för den människan har betytt lika mycket för mig. Mina mesta minnen som är så starka bygger på samma minnen. Vi har upplevt så otroligt mycket tillsammans och jag är glad att det är så. Jag vet att den människan kommer att finnas där i livet genom med mig, vid min sida och dessutom kommer den stanna där. Även om det är många mil mellan oss så spelar det inte någon roll. Vi är och kommer förbli samma människor och vi kommer inte att försvinna från varandra på något sätt.

Visst, emellan åt kanske vi inte pratar så där mycket med varandra. För att sedan prata nästan hela tiden med varandra.

Jag önskar nästan att skriva vem den här människan är, men eftersom jag inte har pratat med henne sedan hon skrev det där medelandet så vill jag inte göra det. 

Det som är med det hela är att jag har känt exakt likdant som hon känner nu, vart har tiden tagit vägen? Det som hände för 10 år sedan känns som det var nyss. Är det i någon form av kris man har hamnat i?

Varför känner vi som vi gör?

Är det så att alla andra verkligen har förändrats så mycket?

Jag känner att så många som står mig nära har blivit helt andra människor än bara för ett tag sedan, att de man känner så otroligt bra att man helt plötsligt inte alls känner dem. 

Är det jag som står kvar och stampar i samma spår hela livet? Fast man ändå inte står och trampar i samma spår.

Det är lite konstigt det där med hur man kan tycka och tänka likadant. Att man känner ungefär likadant vid samma tidpunk i livet.